/
Lina /
Magont
Det är en strålande fin dag ute men med mig är och har det inte varit lika strålande. Mensvärken från helvetet är sällan på besök men någon gång då och då slår den till och idag var en sådan dag. En patient orkade jag med i förmiddags innan jag åkte hem igen. Det blev med andra ord ett par härliga karenstimmar pga den här skiten. Efter ett par timmar på soffan har det värsta lagt sig och jag börjar att känna mig som en vanlig människa igen.
I måndags startade jag igång höstterminens träning här ute med ett styrka/puls pass som blev jäkligt jobbigt men också jäkligt kul. Härligt att vi är igång nu! Igår hade jag mitt första besök hos sjukgymnasten jag nämde i ett inlägg häromveckan. Hon är rak och ärlig och kan upplevas rätt hård men det var jag förberedd på. Jag känner mig lite som ett hopplöst fall. Hon konstaterade att jag har min skolios och rotering av kotpelaren som jag inte på något sätt kan träna bort eftersom jag är stelopererad. Vi ska dock ge det en chans att stärka upp mina svagaste partier som jag har svårt att nå men hon kunde inte lova att jag blir hjälpt. Det jag ändå blev lättad över var att jag kan fortsätta som vanligt med min andra träning så länge jag inte får ont av den. Och det får jag ju inte, snarare tvärtom. Hon hade inte så mycket positivt att säga om mitt yrkesval när jag redan från början har en svaghet. Även där var jag förberedd på vad hon skulle säga då jag har en tandhygienistkollega som gått hos samma sjukgymnast i många år. Just där och då rann det av mig men så här i efterhand när det hon sa börjar sjunka in känns det rätt jobbigt. När det gäller mitt yrke är jag väldigt mycket här och nu och fokuserad på hur det känns i kroppen idag för det mesta. Inte hur det kommer att kännas om fem, tio eller tjugo år..